Tänk att det ska vara så svårt att uppdatera bloggen. Jag tänker på det....men så försvinner det lika fort. När jag tänker efter så är det ju inte så konstigt ändå eftersom det faktiskt är ett av mina symtom. Jag har ofta många påbörjade projekt framme och min stackars make (som gillar ordning och reda) tycker att det blir stökigt. Men för mig är det inte stökigt, jag vet precis vart jag har sakerna. Det är när jag har städat som sakerna kommer bort. Ofta lägger jag sakern på ett ställe som jag tycker är jättebra, helt självklart att just det saken ska ligga där. När jag sen ska ha den/det så har jag glömt vart jag lagt det. När jag hittar det så känns det helt självklart att jag la saken just där. Låter det snurrigt....välkommen till min vardag :)

Jag har just börjat ett nytt jobb som innebär att jag ofta har nya kollegor. Jag har alltid varit totalt öppen med min diagnos och det är absolut inget jag skäms över. Och även nu talar jag om för mina kollegor att jag faktiskt har ADHD. Ingen verkar tycka att det är konstigt och nästan alla känner någon eller några med ADHD. Det är alltid lite nervöst att berätta för nya människor om min diagnos, man vet aldrig hur de reagerar eller om de ser på mig annorlunda efter att jag berättat. Men det är ändå skönt att folk vet.

Jag lever efter frasen: ADHD är ingen ursäkt utan bara en anledning.
För mig betyder det att jag ibland får kämpa lite extra för att få vardagen att fungera, och vissa dagar funkar det och ibland funkar det inte. Jag försöker omge mig med människor som accepterar mig för den jag är, som kan säga till mig när jag sagt eller gjort något konstigt/dumt. För det sista jag vill är att folk ska tycka illa om mig.
Jag bryr mig väldigt mycket om de som står mig nära och hjälper så gott jag kan. Ibland kan jag ge mycket av mig själv, vissa dagar har jag dock svårt att räcka till för mig själv så jag inte kan finnas där för mina vänner som jag vill. Men  jag tror att mina vänner ändå vet att jag alltid ställer upp när jag kan.