Den här bloggen handlar om mitt liv....hur det är att leva med ADHD när man är 30+ och har man, barn, villa och vovve......
Vissa dagar är underbara....och andra hemska.....men det är mitt liv....
Just nu är det bara för mycket saker som snurrar runt i mitt redan så förvirrade huvud.
Min stora kille börjar skolan till hösten och allt som har med skolan att göra är ju helt nytt. Vi måste börja gå upp tidigare på morgonen, kommer han att trivas i skolan, kommer han att få kompisar??? Ja listan kan göras lång. Mitt största orosmoment kan jag i alla fall lägga åt sidan. Jag var orolig för hur läraren skulle handskas med sonens (troligen) ADHD men det var inga som helst problem och jag fick tom beröm för att jag såg till mitt barns bästa. Phuuu!!! Det här med skola kanske inte är så dåligt ändå??
Min lilla kille börjar på dagis.....hemska tanke. Jag är inte alls redo att släppa iväg honom till dagis, men jag är ju tvungen om jag ska få min arbetssituation att fungera. Han kommer att älska att vara på dagis men jag kommer troligen sitta i bilen och gråta när jag lämnat honom. Men det går väl över det också :)
Ja vad ska jag göra till hösten då?? Jag kommer fortsätta som timvikarie men jag vill ändå framåt, jag vill inte stå och trampa och inte komma vidare. Mitt drömjobb är nog ouppnåligt just nu då utbildningen bara verkar finnas på annan ort, jag får helt enkelt ta det näst bästa, det man kan läsa på distans. Men mina egna behov får just nu vänta till hösten. Nu är det barnen som är i fokus.
Sommarlov.....och jag vill ge mina söner, särskilt min 5-åring ett ordentligt sommarlov, för vem vet när jag kan ge honom det nästa gång. Så igår hade han avslutning och nu ska han vara hemma med mig till den 20 augusti. Den stora utmaningen blir att göra detta till en mysig sommar som han kommer att minnas med ett leende på läpparna, och inte en sommar med en trött och grinig mamma. Jag ska verkligen göra allt i min makt för att lyckas. Men jag vet även att vissa dagar kommer att bli jobbigare. Planering och rutiner blir sommarens utmaning :)
Undrar om jag lyckats vara så där jobbigt impulsiv igen. Hade inte tänkt kosta på mig någon hårfärg den här månaden, men så kunde jag inte låta bli att köpa färg idag när jag var och handlade. Självklart så tittade jag inte på de där fina färgproverna, vet inte ens om det hängde några på den affären nu när jag tänker efter. Men jag kom hem med en färg i alla fall. Färgen luktar illa och nu när färgen sitter i så känns det som det kommer böi VÄLDIGT rött. Så typiskt mig. Troligen så kommer det bli dubbelt så dyrt eftersom jag kommer vara tvungen att köpa två hårfärger. Jaja.... Man kan bara skratta åt eländet. Vem vet, det kanske blir snyggare än jag tror :)
Jag vet att jag ibland är alldeles för ärlig. Kanske ska man säga att jag pratar innan jag tänker. För inte kan jag säga att ärlighet varar längst. Jag har haft människor i mitt liv som under perioder varit väldigt viktiga för mig. Jag har umgåtts med människor dagligen som sen helt plötsligt slutat ringa till mig och där det till slut bara varit jag som sett till att upprätthålla kontakten. För några år sen tröttnade jag på att alltid vara den som ringde eller åka för att hälsa på mina "vänner" vilket resulterade i att många av mina så kallade vänner försvann ur mitt liv. Visst saknar jag dem ibland, men mest undrar jag nog över vad jag gjorde för fel?? Var jag elak?? (Det hoppas jag verkligen inte) Sårade jag någon, var jag en jobbig vän??? Ja det är många tankar och frågor som snurrar runt i mitt huvud vissa dagar. När jag för några år sen träffade en gammal "vän" i en lekpark och hon låtsades om att hon inte kände mig gjorde det så ont och jag funderade runt detta länge länge. Jag insåg att jag också lagt mina gamla "vänner" i 2 olika fack. De gamla vänner som varit så viktiga för mig att jag skulle släppa allt jag har för händer om de bad mig om hjälp..... Och de gamla "vännerna" som faktiskt inte betyder så mycket utan bara varit en del i mitt liv under en period. Antagligen har jag hamnat i det andra facket hos de flesta av mina gamla vänner. Vilket gör mig otroligt ledsen.
Jag har idag väldigt svårt att upprätthålla kontakten med mina nya vänner också, och ibland undrar jag om rädslan för att vara en "jobbig vän" ligger till grunden för det. Jag gillar att umgås med mina vänner, men är samtidigt ständigt orolig för att de inte ska tycka om mig, att jag ska säga något som gör att de tycker att jag är dum, konstig eller för ärlig. Tyvärr vet jag inte hur jag ska göra för att komma över den rädslan. Antar att får ställa mitt hopp till att mina vänner, nya som gamla har lite tålamod med mig.
Jag är en omtänksam person som ställer upp på mina vänner när de ber om hjälp...så gott det går. Jag hoppas att mina vänner nya som gamla vet att jag alltid finns här för dem.....
Idag har jag haft den bästa dagen på länge....börjar förstå att den gamla jag finns där inne och bara väntar på att komma ut. Det handlar helt enkelt om att jag ska få balans i livet och med mina medeciner.
Barnen sov länge imorse och när jag tittade ut genom fönstet såg jag stora snöflingor dala ner från himlen och på marken låg det 5 cm snö. Min första tanke var att dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen resten av dagen....men i nästa tanke bestämde jag mig för att snön inte skulle dra ner mitt humör. Efter frukost åkte dammsugaren fram, sen städade jag ur förrådet, maskade där jag skulle måla, målade 2 ggr, lagade smördegsinbakad fläskfilé med egengjord smördeg och ändå känner jag mig pigg fortfarande. Och allt detta ensam hemma med 2 barn också. Jag kanske klarar av att vara mamma ändå. :) Det enda nederlaget jag hade under dagen var när jag städade förrådet, helt plötsligt började jag svettas.....massor....och sen började jag må riktigt illa. La ner allt jag hade för händer och gick och la mig på sängen i 5 minuter och sen körde jag på igen. Som tur var hände det när lilla killen sov middag :)
Nu ska jag nöjd och glad sätta mig i soffan och hoppas att lördagslugnet sänker sig över mig :)
Tänk att det ska vara så svårt att uppdatera bloggen. Jag tänker på det....men så försvinner det lika fort. När jag tänker efter så är det ju inte så konstigt ändå eftersom det faktiskt är ett av mina symtom. Jag har ofta många påbörjade projekt framme och min stackars make (som gillar ordning och reda) tycker att det blir stökigt. Men för mig är det inte stökigt, jag vet precis vart jag har sakerna. Det är när jag har städat som sakerna kommer bort. Ofta lägger jag sakern på ett ställe som jag tycker är jättebra, helt självklart att just det saken ska ligga där. När jag sen ska ha den/det så har jag glömt vart jag lagt det. När jag hittar det så känns det helt självklart att jag la saken just där. Låter det snurrigt....välkommen till min vardag :)
Jag har just börjat ett nytt jobb som innebär att jag ofta har nya kollegor. Jag har alltid varit totalt öppen med min diagnos och det är absolut inget jag skäms över. Och även nu talar jag om för mina kollegor att jag faktiskt har ADHD. Ingen verkar tycka att det är konstigt och nästan alla känner någon eller några med ADHD. Det är alltid lite nervöst att berätta för nya människor om min diagnos, man vet aldrig hur de reagerar eller om de ser på mig annorlunda efter att jag berättat. Men det är ändå skönt att folk vet.
Jag lever efter frasen: ADHD är ingen ursäkt utan bara en anledning. För mig betyder det att jag ibland får kämpa lite extra för att få vardagen att fungera, och vissa dagar funkar det och ibland funkar det inte. Jag försöker omge mig med människor som accepterar mig för den jag är, som kan säga till mig när jag sagt eller gjort något konstigt/dumt. För det sista jag vill är att folk ska tycka illa om mig. Jag bryr mig väldigt mycket om de som står mig nära och hjälper så gott jag kan. Ibland kan jag ge mycket av mig själv, vissa dagar har jag dock svårt att räcka till för mig själv så jag inte kan finnas där för mina vänner som jag vill. Men jag tror att mina vänner ändå vet att jag alltid ställer upp när jag kan.
Nu är vi hemma efter en underbar lugn och avslappnad långhelg hos farmor och farfar. Jag har sovit massor då jag gått och lagt mig före tio varenda kväll och vi har inte stressat en enda gång. Barnen har haft det jättebra och är nöjda och glada. Efter flera långa timmar i bilen var jag lite trött på att köra bil och ville bara komma hem. Jag hade annat i tankarna när jag klantigt missade att bilen framför stod still....och jag körde in i bilen framför. Allt gick bra och föraren i den andra bilen var lugn och sansad. Vi skrev alla papper och sen kunde vi fortsätta hem. Bilen fick lite skador på grill och spoiler. Lite surt med självrisk, men vi mår alla bra och det är huvudsaken. Jag är självklart besviken på mig själv eftersom jag faktiskt klantade mig rejält och inte var uppmärksam. Men jag är stolt över hur jag skötte situationen. Jag var lugn och sansad genom hela förloppet och kunde lugnt förklara för min stora kille vad som hänt.
Nu väntar en vecka med sjuka barn och en massa jobb. Jobba behövs ju när man behöver få in lite pengar så bilen kan bli snygg igen :)
Äntligen börjar jag se ljuset i den mörka tunneln. Jag börjar äntligen känna igen mig själv igen. Jag är glad och energisk precis som jag vill vara. Jag ser på mina älskade barn och min härliga vackra hund och känner värmen spridas i min kropp, jag ser på min man och fylls av kärlek och tacksamhet. Det var så länge sen jag kände mig så här till freds med mitt liv. Kan man stanna tiden....??? :)
Idag har jag haft en väldigt bra dag. Om den beror på den nya antideppresiva medicinen, lugn och ro hemma eller de 2 långa promenaderna med hunden vet jag faktiskt inte. Men jag är inte lika trött, och då hade vi ändå en ganska stressande aktivitet på förmiddagen. Även om jag gärna vill tro på den nya medicinen så måste jag nog erkänna att dagen funkat så bra eftersom min man hämtade stora killen på dagis och tog med honom till sin träning idag. Ingen tid att passa på eftermiddagen alltså.....hoppas dock på en lika bra dag imorgon trots att jag har en tid att passa på eftermiddagen.
Tyvärr så är det inte bara positivt med den nya medicinen.....den ger mig hemska svettningar, det kommer när jag i vanliga fall svettas, men i mycket större mängd. Tydligen ska det vara övergående så jag hoppas verkligen att jag slipper de här svettningarna snart. Hinkar i mig en massa vatten för att inte få vätskebrist.
Håller tummarna för ännu en bra dag imorgon :)
Min stora kille har varit hos en Läkare som bekräftade det jag vetat i flera år, att han uppfyller kriterierna för ADHD och han rekomenderade att han ska utredas av skolpsykologen när han börjar skolan. Jag hoppas att det inte blir några problem med att få till en utredning när han börjat skolan. Jag vill att han ska få så bra förutsättningar som möjligt. Jag vet inte alls hur hans svårigheter kommer att påverka honom när han börjar skolan, eller hur gammal han är när de börjar visa sig. Jag klarade mig ändå genom låg och- mellanstadiet innan jag började få riktiga problem. Som mamma oroar man sig för så mycket.....kommer han ha problem att få kompisar, kommer han bli utanför.... Kommer han att passa in helt enkelt. Kan ju bara finnas för honom och vägleda så gott det går. Kan man följa med honom till skolan tills han slutar gymnasiet???!!! :)
Att släppa sina barn är ganska svårt när man vill ha kontroll på allt....men jag lär mig och jag börjar faktiskt bli ganska duktig i alla fall :)
Var till läkaren idag.....stod inte ut med mig själv längre. Så nu plockade hon bort Concertan och satte in en svag antidepresiv (svårt ord) medicin istället. Men först ska jag vara utan Concertan i några dagar och se om det räcker med det. Dumt att knapra piller i onödan. Hon trodde inte att det kunde bero på spiralen, eftersom jag aldrig reagerat på hormoner förrut. Så jag börjar väl så här och blir det fortfarande inte bättre så tar jag ut spiralen då. Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna och så har man hittat lösningen på problemet....A girl can only dream....
När jag pratade med min mamma idag slog det mig plötsligt att det kanske inte alls är mina mediciner som gör att jag mår dåligt, utan det kan lika gärna vara hormonspiralen jag satte in när jag fött lilla sonen. Bestämde mig för att besöka min läkare imorgon och diskutera lite med henne. Är det så att det kan vara spiralen så vet jag inte riktigt vad jag ska göra först. Plocka ut spiralen eller dra ner på medicinerna. Mycket att tänka på just nu. Inatt ska jag i alla fall försöka koppla bort det här och så får jag ta itu med problemen imorgon istället. :)
Just nu är det inte bra alls. Jag känner mig trött och irriterad hela tiden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
På morgonen när jag vaknar så känns det ganska bra och jag får utan några större problem iväg stora killen på dagis, men på eftermiddagen händer det något....jag blir irriterad för ingenting och tål inga ljud.
En dag förra veckan var riktigt hemsk. Jag började dagen hos psykologen, där det för övrigt kändes ganska bra och det tårades bara i ögonen några gånger. Vidare till affären för att storhandla....här någonstans började det gå fel, det kröp i kroppen och jag ville bara ut ifrån affären. Kämpade mig ändå igenom hela inköpslistan innan jag åkte för att hämta lilla killen. Min mamma följde med mig hem för att underlätta resten av eftermiddagen och när hon åkte hem kändes det ganska bra igen så jag började med middagen.....men mitt i matlagningen fick jag helt enkelt lägga ner det jag gjorde och bara gå och lägga mig med barnen när de tittade på tv.....och sen blev det bara värre och värre. Började gråta och kunde inte riktigt hejda mig.....la band på mig så gått det gick tills gubben kom hem men sen gick det inte längre.....fick helt enkelt stänga in mig i sovrummet och bara gråta....gråta och gråta tills det kändes lite bättre.
Jag har svårt att tro att de här "gråtattackerna" bara beror på ADHD:n, det måste ligga något annat i grunden som gör det så jobbigt. Min diagnos har aldrig gjort mig så nere och trött.....måste nog undersöka det här lite grundligare så jag inte går och mår dåligt i onödan......
Medicinen verkar än så länge fungera ganska bra. Jag är lite lugnare och har mer struktur. Har istället fått en hemsk huvudvärk som kommer på eftermiddagen och den påverkar mitt humör lite grann, men vem blir inte lite lättretlig när de har ont i huvudet. Jag är dock inte säker på att huvudvärken kommer av tabletterna eller om jag behöver kosta på mig ett besök hos kiropraktorn.
I veckan var jag till läkaren och vi kom fram till att öka min dos Concerta och behålla samma styrka på Stratteran. Det var tydligen ett bra drag. Jag har inte haft några "utbrott" och jag har fixat och donat hemma.....med glädje. Jag har utöver ökad medicinering också prioriterat om saker i mitt liv som gör det lite lättare att klara av dagarna och bitarna har fallit på plats. Antar att jag har medicinerna att tacka för att jag har ett mer rationellt tänk. Att inte begära det omöjliga av min familj.....att allt inte måste vara perfekt. En underbar känsla som jag hoppas kan hålla i sig.
Att ha träffat en person med samma svårigheter som mig men som kommit längre i sin personliga utveckling har gett mig så himla mycket, och jag är oerhört tacksam för att våra vägar korsade :) Jag hoppas bara att jag någon gång kan ge lite av det tillbaka. DU är en av de viktigaste personerna i mitt liv och jag hoppas att du alltid kommer att finnas i min närhet.
Jag kan inte ens komma ihåg när jag kunde lyssna på musik på hög volym och njuta av det senast?
Men idag....oj vad jag spelar.....favoritmusiken på högsta volym och jag bara njuter....underbart :)
De senaste åren har det kännts som att det kryper en hel myrstack innanför skinnet på mig så fort nån höjt volymen på radion.... det har helt enkelt varit stressande, och nu inser jag att jag verkligen saknat att njuta av musiken, så nu passar jag på :)
Idag fick jag oväntat en hel eftermiddag för mig själv. Blev lite ställd först och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Men bara ett ögonblick :) Har länge tänkt sola solarium för att få lite D-vitamin så här i vintermörkret. Så 15 minuter i solariet blev det, 15 minuter som bara var mina, bara för min skull. Kändes förvånansvärt bra :) Blir helt klart 15 minuter till den här veckan. Nu sitter jag under filten i soffan med en god kopp kaffe, brasan sprakar och snön faller i stora flingor utanför fönstret, mysigt värre....nu ska jag försöka njuta av det också :)
Gårdagen flöt på ganska bra. Inga större svägningar i humöret faktiskt. Bara några små, men det tror jag att alla har nu och då :) En "normal" dag med andra ord.
Idag har jag rent ut sagt varit helt konstig för att vara jag...... Vaknade med halsont......och även stora killen. Trodde att jag skulle vara seg idag. Masade mig trots halsen ut med hunden i kylan. Vi hade en jättemysig promenad och när vi kom hem stod frukosten på bordet *lyx*
När lillebror sov middag mös jag och stora killen i soffan till en bra film och när lillebror vaknade fick jag för mig att dammsuga.....dammsugningen lädde till en grundlig städning av toaletten....putsning av speglar...torka dörrar, skåp och lådor....torka golven och till sist färga håret.... vet inte vad det är med mig idag.
Men jag tar gärna fler såna här dagar :)
Om någon frågar dig hur du mår, vad svarar du då?
Jag vet att jag ofta ljuger när jag svarar på den frågan..... om jag mår bra svarar jag oftast -Jättebra.
Men mår jag dåligt svarar jag - Bra.
Även om jag har en så dålig dag att jag helst skulle ligga kvar under täcket och inte visa mig på hela dagen.
Men idag när jag fick den frågan så svarade jag ärligt, att jag inte alls mådde bra. Och vad konstigt det kändes. Att erkänna för någon att jag mår dåligt. Och vad händer, jag får en kram, vilket gör att mina ögon fylls med tårar. Åhh vad jag hatar att gråta för min egen skull.....jag kan gråta floder när det gäller andra men varför känns det så fel att gråta för att jag själv har det jobbigt???
Usch jag måste jobba med det.....
Idag har jag delat med mig av min blogg till mina närmaste. Och helt plötsligt känner jag mig lite naken.... Men ändå stark. Någonstans långt där nere i magen känns det riktigt bra att erkänna att jag inte är så stark som jag låter påskina, men ändå är det lite läskigt att visa mig svag. Jag är oändligt tacksam för de inse aga människor jag har runt mig och jag ska göra allt för att de alltid ska finnas där. För sociala kontakter har aldrig varit min starka sida och jag har sårat många av mina vänner, självklart inte med vilje, men det gör det inte mindre dumt och jag funderar ofta på hur jag hade kunnat göra saker annorlunda. Men jag kan inte ändra det jag gjort, jag kan bara försöka göra annorlunda från och med nu.
Har redan krupit ner under täcket då jag fortfarande känner mig väldigt labil. Barnen ligger i sina sängar och snusar så gott, maken har gått kvällspromenaden med vovven och jag har bara försökt klara kvällen utan större utbrott. Har irriterat mig över allt ikväll, men har inte fått något utbrott, jag har däremot räknat till 10 många gånger. Jag kan tex inte rekomendera någon att bära övermogna kvisttomater i kvisten.... Det blir väldigt kladdigt på golvet när tomaten släpper ifrån kvisten :) Min stora kille tappade sin tallrik i golvet när han skulle ställa undan efter maten, jag såg hur han drog andan och förberedde sig på en arg mamma, men jag tog ett djupt andetag och sa med lugn röst (överraskade nog både mig och honom) - Det gör ingenting, det är sånt som händer. Sen lät jag honom ge hunden lov att äta upp resterna som låg kvar på golvet. Sonen blev glad, hunden överlycklig och mamman nöjd :)
Så den här dagen har varit helt ok, och jag kommer som à gott :)
Kom just hem från första besöket hos psykologen. Jag fick prata, prata och prata. Det var riktigt skönt att få prata om sig själv utan att känna att man är egosentrisk eller påflugen. Den här tiden betalar jag för och det är meningen att det ska handla om mig, samt att psykologen faktiskt gillar att lyssna på andra människors problem.....det var väl förhoppningsvis därför hon blev psykolog.
Rom byggdes inte på en dag.... och mina problem kan inte lösas på en timme, men det känns bra att ha tagit steget....att be om hjälp. Jag gillade psykologen och jag tror att vi kommer komma bra överens. Det är drygt 2 veckor till nästa besök och jag ser redan fram emot det.
Att få prata om sitt liv utan att bli dömd var underbart och jag inser att jag kanske inte är så himla olik andra. De flesta får kämpa under småbarnsåren och alla har upp och nergångar. Sen kanske mitt liv blir lite mer stormigt pga av min diagnos. Men de flesta har problem.....de pratar bara inte om dem.
Jag insåg även hur stark jag faktiskt var igår när jag mitt i allt jobbigt ringde mamma för att jag behövde hjälp, och vilket bra beslut det var för min sons räkning. Det är inte ett misslyckande att be om hjälp, utan en styrka att göra det när det behövs.
Känner mig faktiskt lite starkare idag och jag ser fram emot morgondagen :)
Nu ska tvätten hängas, diskmaskinen plockas ur och middagen lagas......och jag känner mig faktiskt helt ok med det :)
