Kom just hem från första besöket hos psykologen. Jag fick prata, prata och prata. Det var riktigt skönt att få prata om sig själv utan att känna att man är egosentrisk eller påflugen. Den här tiden betalar jag för och det är meningen att det ska handla om mig, samt att psykologen faktiskt gillar att lyssna på andra människors problem.....det var väl förhoppningsvis därför hon blev psykolog.

Rom byggdes inte på en dag.... och mina problem kan inte lösas på en timme, men det känns bra att ha tagit steget....att be om hjälp. Jag gillade psykologen och jag tror att vi kommer komma bra överens. Det är drygt 2 veckor till nästa besök och jag ser redan fram emot det.

Att få prata om sitt liv utan att bli dömd var underbart och jag inser att jag kanske inte är så himla olik andra. De flesta får kämpa under småbarnsåren och alla har upp och nergångar. Sen kanske mitt liv blir lite mer stormigt pga av min diagnos. Men de flesta har problem.....de pratar bara inte om dem.

Jag insåg även hur stark jag faktiskt var igår när jag mitt i allt jobbigt ringde mamma för att jag behövde hjälp, och vilket bra beslut det var för min sons räkning.
Det är inte ett misslyckande att be om hjälp, utan en styrka att göra det när det behövs.

Känner mig faktiskt lite starkare idag och jag ser fram emot morgondagen :)

Nu ska tvätten hängas, diskmaskinen plockas ur och middagen lagas......och jag känner mig faktiskt helt ok med det :)