Vuxen med ADHD

Den här veckan har inte börjat bra. Måndagen flöt på väldigt bra tills maken ringde och talade om att han inte kom ifrån jobbet och inte skulle vara hemma förns vid 19.00, alla rutiner ställs på ända och jag får panik. Helt plötsligt blir jag irriterad för minsta lilla och det känns ungefär som om jag vill krypa ur mitt eget skinn. När jag äntligen fått barnen i säng sjönk jag utmattad (psykiskt) ner i soffan. Det snurrade massa tankar i huvudet och jag ville bara gråta.....men nej...jag är stark, jag gråter inte.
Satte mig för att titta på Biggest Loser USA (på kanal5 play) vilket slutar med att jag gråter av och till i några timmar. Känns mer legitimt att gråta när jag gråter för någon annans skull.
Och här ligger ett av mina problem, jag har empati så det svämmar över, jag sätter alla andras behov före mina egna och kämpar på tills det brakar.
Gick och la mig med förhoppning om att tisdagen skulle bli bättre.....

Men tisdagen blev bara värre.....irritationen fanns kvar och det slutade med att jag satte mig ner och grät på golvet för att grinden in till köket ramlade omkull. När jag lugnat ner mig lite så insåg jag att jag inte kunde fortsätta den här dagen på samma sätt. Jag ringde min mamma och bad henne hämta stora killen på dagis och ha honom till imorgon. Samtidigt som jag känner mig nöjd över att jag faktiskt bad om hjälp när jag behövde det så får mår jag dåligt för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Men jag jag vet att jag gjorde rätt. För hade jag haft honom hemma så hade han fått stå ut med en arg och lättretlig mamma, och det är inte rättvist.

Idag ska jag till psykologen och prata.....vet inte riktigt vad jag ska vänta mig då det är första gången......

Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra med den här bloggen.
Ska jag vara anonym eller inte??!! Efter många funderingar fram och tillbaka bestämde jag mig för att vara anonym. Jag är inte direkt blyg av mig, men att visa mig svag har aldrig varit min starka sida, utan jag biter ihop och kämpar lite till. Men jag har fått inse att jag inte är SuperWomen.....långt därifrån. Och jag har familj, vänner och släktingar som kanske inte uppskattar att läsa om sig själva på internet.
Det kommer att bli en naken blogg, både om de bra dagarna men också de jobbiga.

Jag är 30+ och bor i en villa i en förort till stockholm med min underbara make, 2 (1 & 6 år) barn och våran hund.
Jag har alltid vetat att jag är annorlunda men inte haft någon diagnos. Jag har alltid haft vänner, men få riktiga vänner och har under många perioder i mitt liv kännt mig SÅ ensam. Jag har 2 föräldrar som stöttar mig till tusen. Min mamma har full insikt i min ADHD medan min pappa inte riktigt vill förstå att jag inte är som alla andra.

När jag var 30 fick jag diagnosen ADHD och medicinerar för det. Just nu testar vi oss fram för att hitta de medicinerna som passar bäst för mig.

I min diagnos ligger även en ätstörning som jag inte riktigt förstått mig på än. Jag har alltid pendlat upp och ner i vikt och är just nu "knubbig"...... Min vikt är något som verkligen stör mig och det kommer nog att märkas här i bloggen.

Jag har nyligen träffat en människa som efter bara några veckor kommit mig in på skinnet och hennes (vi kallar henne Mia) blotta närvaro gör mitt liv lite bättre. Vi har liknande diagnoser och hon förstår mig på ett sätt som ingen annan kan. Och jag är så tacksam för att hon finns i mitt liv.

Anledningen till att jag börjar blogga om mitt liv är att jag behöver skriva av mig. Mina nära och kära vet att jag inte mår så bra och jag pratar lite med de jag har runt mig. Men ingen vet riktigt hur illa jag mår.....för det kan jag inte eränna...jag har just börjat erkänna det för mig själv.