Den här bloggen handlar om mitt liv....hur det är att leva med ADHD när man är 30+ och har man, barn, villa och vovve......
Vissa dagar är underbara....och andra hemska.....men det är mitt liv....
Nu är vi hemma efter en underbar lugn och avslappnad långhelg hos farmor och farfar. Jag har sovit massor då jag gått och lagt mig före tio varenda kväll och vi har inte stressat en enda gång. Barnen har haft det jättebra och är nöjda och glada. Efter flera långa timmar i bilen var jag lite trött på att köra bil och ville bara komma hem. Jag hade annat i tankarna när jag klantigt missade att bilen framför stod still....och jag körde in i bilen framför. Allt gick bra och föraren i den andra bilen var lugn och sansad. Vi skrev alla papper och sen kunde vi fortsätta hem. Bilen fick lite skador på grill och spoiler. Lite surt med självrisk, men vi mår alla bra och det är huvudsaken. Jag är självklart besviken på mig själv eftersom jag faktiskt klantade mig rejält och inte var uppmärksam. Men jag är stolt över hur jag skötte situationen. Jag var lugn och sansad genom hela förloppet och kunde lugnt förklara för min stora kille vad som hänt.
Nu väntar en vecka med sjuka barn och en massa jobb. Jobba behövs ju när man behöver få in lite pengar så bilen kan bli snygg igen :)
Äntligen börjar jag se ljuset i den mörka tunneln. Jag börjar äntligen känna igen mig själv igen. Jag är glad och energisk precis som jag vill vara. Jag ser på mina älskade barn och min härliga vackra hund och känner värmen spridas i min kropp, jag ser på min man och fylls av kärlek och tacksamhet. Det var så länge sen jag kände mig så här till freds med mitt liv. Kan man stanna tiden....??? :)
Idag har jag haft en väldigt bra dag. Om den beror på den nya antideppresiva medicinen, lugn och ro hemma eller de 2 långa promenaderna med hunden vet jag faktiskt inte. Men jag är inte lika trött, och då hade vi ändå en ganska stressande aktivitet på förmiddagen. Även om jag gärna vill tro på den nya medicinen så måste jag nog erkänna att dagen funkat så bra eftersom min man hämtade stora killen på dagis och tog med honom till sin träning idag. Ingen tid att passa på eftermiddagen alltså.....hoppas dock på en lika bra dag imorgon trots att jag har en tid att passa på eftermiddagen.
Tyvärr så är det inte bara positivt med den nya medicinen.....den ger mig hemska svettningar, det kommer när jag i vanliga fall svettas, men i mycket större mängd. Tydligen ska det vara övergående så jag hoppas verkligen att jag slipper de här svettningarna snart. Hinkar i mig en massa vatten för att inte få vätskebrist.
Håller tummarna för ännu en bra dag imorgon :)
Min stora kille har varit hos en Läkare som bekräftade det jag vetat i flera år, att han uppfyller kriterierna för ADHD och han rekomenderade att han ska utredas av skolpsykologen när han börjar skolan. Jag hoppas att det inte blir några problem med att få till en utredning när han börjat skolan. Jag vill att han ska få så bra förutsättningar som möjligt. Jag vet inte alls hur hans svårigheter kommer att påverka honom när han börjar skolan, eller hur gammal han är när de börjar visa sig. Jag klarade mig ändå genom låg och- mellanstadiet innan jag började få riktiga problem. Som mamma oroar man sig för så mycket.....kommer han ha problem att få kompisar, kommer han bli utanför.... Kommer han att passa in helt enkelt. Kan ju bara finnas för honom och vägleda så gott det går. Kan man följa med honom till skolan tills han slutar gymnasiet???!!! :)
Att släppa sina barn är ganska svårt när man vill ha kontroll på allt....men jag lär mig och jag börjar faktiskt bli ganska duktig i alla fall :)
Var till läkaren idag.....stod inte ut med mig själv längre. Så nu plockade hon bort Concertan och satte in en svag antidepresiv (svårt ord) medicin istället. Men först ska jag vara utan Concertan i några dagar och se om det räcker med det. Dumt att knapra piller i onödan. Hon trodde inte att det kunde bero på spiralen, eftersom jag aldrig reagerat på hormoner förrut. Så jag börjar väl så här och blir det fortfarande inte bättre så tar jag ut spiralen då. Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna och så har man hittat lösningen på problemet....A girl can only dream....
När jag pratade med min mamma idag slog det mig plötsligt att det kanske inte alls är mina mediciner som gör att jag mår dåligt, utan det kan lika gärna vara hormonspiralen jag satte in när jag fött lilla sonen. Bestämde mig för att besöka min läkare imorgon och diskutera lite med henne. Är det så att det kan vara spiralen så vet jag inte riktigt vad jag ska göra först. Plocka ut spiralen eller dra ner på medicinerna. Mycket att tänka på just nu. Inatt ska jag i alla fall försöka koppla bort det här och så får jag ta itu med problemen imorgon istället. :)
Just nu är det inte bra alls. Jag känner mig trött och irriterad hela tiden. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
På morgonen när jag vaknar så känns det ganska bra och jag får utan några större problem iväg stora killen på dagis, men på eftermiddagen händer det något....jag blir irriterad för ingenting och tål inga ljud.
En dag förra veckan var riktigt hemsk. Jag började dagen hos psykologen, där det för övrigt kändes ganska bra och det tårades bara i ögonen några gånger. Vidare till affären för att storhandla....här någonstans började det gå fel, det kröp i kroppen och jag ville bara ut ifrån affären. Kämpade mig ändå igenom hela inköpslistan innan jag åkte för att hämta lilla killen. Min mamma följde med mig hem för att underlätta resten av eftermiddagen och när hon åkte hem kändes det ganska bra igen så jag började med middagen.....men mitt i matlagningen fick jag helt enkelt lägga ner det jag gjorde och bara gå och lägga mig med barnen när de tittade på tv.....och sen blev det bara värre och värre. Började gråta och kunde inte riktigt hejda mig.....la band på mig så gått det gick tills gubben kom hem men sen gick det inte längre.....fick helt enkelt stänga in mig i sovrummet och bara gråta....gråta och gråta tills det kändes lite bättre.
Jag har svårt att tro att de här "gråtattackerna" bara beror på ADHD:n, det måste ligga något annat i grunden som gör det så jobbigt. Min diagnos har aldrig gjort mig så nere och trött.....måste nog undersöka det här lite grundligare så jag inte går och mår dåligt i onödan......