Vuxen med ADHD

Den senaste veckan har gått bra. Jag känner mig lugn och harmonisk. Men mår illa till och från, har ingen direkt aptit och har ont i huvudet. Vet dock inte om det beror på metaminan eller förkylningen som ligger på lur.
Att jag äter enligt iso- dieten hjälper mig att äta fast jag inte är sugen. Det är en konstig känsla att vara så hungrig att man mår illa men inte sugen på att äta. Skumt är det.
Ska till sköterskan för prover imorgon, hoppas att allt ser bra ut.

Andra dagen med Metamina och jag har inte glömt ett enda piller än. Den ska tas 3 gånger om dagen, bara att komma ihåg det är en utmaning.
Har inte kännt av några oönskade biverkningar än men har fått en massa gjort.
Så summeringen av första dagen är enbart BRA :)

Idag har jag tagit min första tablett Metamina. Samtidigt som det är spännande så är det lite läskigt. Jag vet ju inte vilken effekt det kommer ha eller hur jag kommer må av den. Bara hålla tummarna för att det inte resulterar i en ny depression.

Tänk att det ska vara så svårt att komma sig för att skriva i bloggen.
Sommaren har flugit fram, om man nu kan kalla det för sommar. Min oro för hur det skulle bli att ha båda killarna hemma hela sommaren var helt obefogad. Allt har flytit på bra och alla är nöjda och glada :)

För 3 veckor sen började jag äta efter iso-dieten och jag mår så himla bra av det. Jag har inte haft en ende dipp under de här tre veckorna, och att jag gått ner lite över 4kg är en välkommen bonus :)

Under de närmsta dagarna ska jag äntligen prova Metamina. Ska bli spännande att se hur den kommer att fungera för mig. Skulle vara underbart att få vara lite mer "normal". Men det kanske är att hoppas för mycket. :) Vill nog inte vara som alla andra heller för då skulle jag inte vara jag längre.....

Undrar om jag lyckats vara så där jobbigt impulsiv igen. Hade inte tänkt kosta på mig någon hårfärg den här månaden, men så kunde jag inte låta bli att köpa färg idag när jag var och handlade. Självklart så tittade jag inte på de där fina färgproverna, vet inte ens om det hängde några på den affären nu när jag tänker efter. Men jag kom hem med en färg i alla fall.
Färgen luktar illa och nu när färgen sitter i så känns det som det kommer böi VÄLDIGT rött. Så typiskt mig. Troligen så kommer det bli dubbelt så dyrt eftersom jag kommer vara tvungen att köpa två hårfärger. Jaja.... Man kan bara skratta åt eländet. Vem vet, det kanske blir snyggare än jag tror :)

Jag vet att jag ibland är alldeles för ärlig. Kanske ska man säga att jag pratar innan jag tänker. För inte kan jag säga att ärlighet varar längst. Jag har haft människor i mitt liv som under perioder varit väldigt viktiga för mig. Jag har umgåtts med människor dagligen som sen helt plötsligt slutat ringa till mig och där det till slut bara varit jag som sett till att upprätthålla kontakten. För några år sen tröttnade jag på att alltid vara den som ringde eller åka för att hälsa på mina "vänner" vilket resulterade i att många av mina så kallade vänner försvann ur mitt liv. Visst saknar jag dem ibland, men mest undrar jag nog över vad jag gjorde för fel?? Var jag elak?? (Det hoppas jag verkligen inte) Sårade jag någon, var jag en jobbig vän??? Ja det är många tankar och frågor som snurrar runt i mitt huvud vissa dagar.
När jag för några år sen träffade en gammal "vän" i en lekpark och hon låtsades om att hon inte kände mig gjorde det så ont och jag funderade runt detta länge länge. Jag insåg att jag också lagt mina gamla "vänner" i 2 olika fack. De gamla vänner som varit så viktiga för mig att jag skulle släppa allt jag har för händer om de bad mig om hjälp..... Och de gamla "vännerna" som faktiskt inte betyder så mycket utan bara varit en del i mitt liv under en period. Antagligen har jag hamnat i det andra facket hos de flesta av mina gamla vänner. Vilket gör mig otroligt ledsen.

Jag har idag väldigt svårt att upprätthålla kontakten med mina nya vänner också, och ibland undrar jag om rädslan för att vara en "jobbig vän" ligger till grunden för det. Jag gillar att umgås med mina vänner, men är samtidigt ständigt orolig för att de inte ska tycka om mig, att jag ska säga något som gör att de tycker att jag är dum, konstig eller för ärlig.
Tyvärr vet jag inte hur jag ska göra för att komma över den rädslan. Antar att får ställa mitt hopp till att mina vänner, nya som gamla har lite tålamod med mig.

Jag är en omtänksam person som ställer upp på mina vänner när de ber om hjälp...så gott det går.
Jag hoppas att mina vänner nya som gamla vet att jag alltid finns här för dem.....

Nu är vi hemma efter en underbar lugn och avslappnad långhelg hos farmor och farfar. Jag har sovit massor då jag gått och lagt mig före tio varenda kväll och vi har inte stressat en enda gång. Barnen har haft det jättebra och är nöjda och glada.
Efter flera långa timmar i bilen var jag lite trött på att köra bil och ville bara komma hem. Jag hade annat i tankarna när jag klantigt missade att bilen framför stod still....och jag körde in i bilen framför. Allt gick bra och föraren i den andra bilen var lugn och sansad. Vi skrev alla papper och sen kunde vi fortsätta hem. Bilen fick lite skador på grill och spoiler. Lite surt med självrisk, men vi mår alla bra och det är huvudsaken.
Jag är självklart besviken på mig själv eftersom jag faktiskt klantade mig rejält och inte var uppmärksam. Men jag är stolt över hur jag skötte situationen. Jag var lugn och sansad genom hela förloppet och kunde lugnt förklara för min stora kille vad som hänt.

Nu väntar en vecka med sjuka barn och en massa jobb. Jobba behövs ju när man behöver få in lite pengar så bilen kan bli snygg igen :)

Äntligen börjar jag se ljuset i den mörka tunneln. Jag börjar äntligen känna igen mig själv igen. Jag är glad och energisk precis som jag vill vara. Jag ser på mina älskade barn och min härliga vackra hund och känner värmen spridas i min kropp, jag ser på min man och fylls av kärlek och tacksamhet. Det var så länge sen jag kände mig så här till freds med mitt liv. Kan man stanna tiden....??? :)

Min stora kille har varit hos en Läkare som bekräftade det jag vetat i flera år, att han uppfyller kriterierna för ADHD och han rekomenderade att han ska utredas av skolpsykologen när han börjar skolan. Jag hoppas att det inte blir några problem med att få till en utredning när han börjat skolan. Jag vill att han ska få så bra förutsättningar som möjligt. Jag vet inte alls hur hans svårigheter kommer att påverka honom när han börjar skolan, eller hur gammal han är när de börjar visa sig. Jag klarade mig ändå genom låg och- mellanstadiet innan jag började få riktiga problem.
Som mamma oroar man sig för så mycket.....kommer han ha problem att få kompisar, kommer han bli utanför.... Kommer han att passa in helt enkelt. Kan ju bara finnas för honom och vägleda så gott det går.
Kan man följa med honom till skolan tills han slutar gymnasiet???!!! :)

Att släppa sina barn är ganska svårt när man vill ha kontroll på allt....men jag lär mig och jag börjar faktiskt bli ganska duktig i alla fall :)

Var till läkaren idag.....stod inte ut med mig själv längre. Så nu plockade hon bort Concertan och satte in en svag antidepresiv (svårt ord) medicin istället. Men först ska jag vara utan Concertan i några dagar och se om det räcker med det. Dumt att knapra piller i onödan.
Hon trodde inte att det kunde bero på spiralen, eftersom jag aldrig reagerat på hormoner förrut. Så jag börjar väl så här och blir det fortfarande inte bättre så tar jag ut spiralen då.
Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna och så har man hittat lösningen på problemet....A girl can only dream....

När jag pratade med min mamma idag slog det mig plötsligt att det kanske inte alls är mina mediciner som gör att jag mår dåligt, utan det kan lika gärna vara hormonspiralen jag satte in när jag fött lilla sonen. Bestämde mig för att besöka min läkare imorgon och diskutera lite med henne. Är det så att det kan vara spiralen så vet jag inte riktigt vad jag ska göra först. Plocka ut spiralen eller dra ner på medicinerna. Mycket att tänka på just nu. Inatt ska jag i alla fall försöka koppla bort det här och så får jag ta itu med problemen imorgon istället. :)