Vuxen med ADHD

Medicinen verkar än så länge fungera ganska bra. Jag är lite lugnare och har mer struktur. Har istället fått en hemsk huvudvärk som kommer på eftermiddagen och den påverkar mitt humör lite grann, men vem blir inte lite lättretlig när de har ont i huvudet. Jag är dock inte säker på att huvudvärken kommer av tabletterna eller om jag behöver kosta på mig ett besök hos kiropraktorn.

I veckan var jag till läkaren och vi kom fram till att öka min dos Concerta och behålla samma styrka på Stratteran. Det var tydligen ett bra drag. Jag har inte haft några "utbrott" och jag har fixat och donat hemma.....med glädje.
Jag har utöver ökad medicinering också prioriterat om saker i mitt liv som gör det lite lättare att klara av dagarna och bitarna har fallit på plats. Antar att jag har medicinerna att tacka för att jag har ett mer rationellt tänk. Att inte begära det omöjliga av min familj.....att allt inte måste vara perfekt. En underbar känsla som jag hoppas kan hålla i sig.

Att ha träffat en person med samma svårigheter som mig men som kommit längre i sin personliga utveckling har gett mig så himla mycket, och jag är oerhört tacksam för att våra vägar korsade :) Jag hoppas bara att jag någon gång kan ge lite av det tillbaka. DU är en av de viktigaste personerna i mitt liv och jag hoppas att du alltid kommer att finnas i min närhet.

Idag fick jag oväntat en hel eftermiddag för mig själv. Blev lite ställd först och visste inte riktigt vad jag skulle hitta på. Men bara ett ögonblick :)
Har länge tänkt sola solarium för att få lite D-vitamin så här i vintermörkret. Så 15 minuter i solariet blev det, 15 minuter som bara var mina, bara för min skull. Kändes förvånansvärt bra :) Blir helt klart 15 minuter till den här veckan.
Nu sitter jag under filten i soffan med en god kopp kaffe, brasan sprakar och snön faller i stora flingor utanför fönstret, mysigt värre....nu ska jag försöka njuta av det också :)

Idag har jag delat med mig av min blogg till mina närmaste. Och helt plötsligt känner jag mig lite naken.... Men ändå stark. Någonstans långt där nere i magen känns det riktigt bra att erkänna att jag inte är så stark som jag låter påskina, men ändå är det lite läskigt att visa mig svag.
Jag är oändligt tacksam för de inse aga människor jag har runt mig och jag ska göra allt för att de alltid ska finnas där. För sociala kontakter har aldrig varit min starka sida och jag har sårat många av mina vänner, självklart inte med vilje, men det gör det inte mindre dumt och jag funderar ofta på hur jag hade kunnat göra saker annorlunda. Men jag kan inte ändra det jag gjort, jag kan bara försöka göra annorlunda från och med nu.

Har redan krupit ner under täcket då jag fortfarande känner mig väldigt labil. Barnen ligger i sina sängar och snusar så gott, maken har gått kvällspromenaden med vovven och jag har bara försökt klara kvällen utan större utbrott.
Har irriterat mig över allt ikväll, men har inte fått något utbrott, jag har däremot räknat till 10 många gånger. Jag kan tex inte rekomendera någon att bära övermogna kvisttomater i kvisten.... Det blir väldigt kladdigt på golvet när tomaten släpper ifrån kvisten :)
Min stora kille tappade sin tallrik i golvet när han skulle ställa undan efter maten, jag såg hur han drog andan och förberedde sig på en arg mamma, men jag tog ett djupt andetag och sa med lugn röst (överraskade nog både mig och honom) - Det gör ingenting, det är sånt som händer.
Sen lät jag honom ge hunden lov att äta upp resterna som låg kvar på golvet. Sonen blev glad, hunden överlycklig och mamman nöjd :)

Så den här dagen har varit helt ok, och jag kommer som à gott :)

Den här veckan har inte börjat bra. Måndagen flöt på väldigt bra tills maken ringde och talade om att han inte kom ifrån jobbet och inte skulle vara hemma förns vid 19.00, alla rutiner ställs på ända och jag får panik. Helt plötsligt blir jag irriterad för minsta lilla och det känns ungefär som om jag vill krypa ur mitt eget skinn. När jag äntligen fått barnen i säng sjönk jag utmattad (psykiskt) ner i soffan. Det snurrade massa tankar i huvudet och jag ville bara gråta.....men nej...jag är stark, jag gråter inte.
Satte mig för att titta på Biggest Loser USA (på kanal5 play) vilket slutar med att jag gråter av och till i några timmar. Känns mer legitimt att gråta när jag gråter för någon annans skull.
Och här ligger ett av mina problem, jag har empati så det svämmar över, jag sätter alla andras behov före mina egna och kämpar på tills det brakar.
Gick och la mig med förhoppning om att tisdagen skulle bli bättre.....

Men tisdagen blev bara värre.....irritationen fanns kvar och det slutade med att jag satte mig ner och grät på golvet för att grinden in till köket ramlade omkull. När jag lugnat ner mig lite så insåg jag att jag inte kunde fortsätta den här dagen på samma sätt. Jag ringde min mamma och bad henne hämta stora killen på dagis och ha honom till imorgon. Samtidigt som jag känner mig nöjd över att jag faktiskt bad om hjälp när jag behövde det så får mår jag dåligt för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Men jag jag vet att jag gjorde rätt. För hade jag haft honom hemma så hade han fått stå ut med en arg och lättretlig mamma, och det är inte rättvist.

Idag ska jag till psykologen och prata.....vet inte riktigt vad jag ska vänta mig då det är första gången......

Jag har funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra med den här bloggen.
Ska jag vara anonym eller inte??!! Efter många funderingar fram och tillbaka bestämde jag mig för att vara anonym. Jag är inte direkt blyg av mig, men att visa mig svag har aldrig varit min starka sida, utan jag biter ihop och kämpar lite till. Men jag har fått inse att jag inte är SuperWomen.....långt därifrån. Och jag har familj, vänner och släktingar som kanske inte uppskattar att läsa om sig själva på internet.
Det kommer att bli en naken blogg, både om de bra dagarna men också de jobbiga.

Jag är 30+ och bor i en villa i en förort till stockholm med min underbara make, 2 (1 & 6 år) barn och våran hund.
Jag har alltid vetat att jag är annorlunda men inte haft någon diagnos. Jag har alltid haft vänner, men få riktiga vänner och har under många perioder i mitt liv kännt mig SÅ ensam. Jag har 2 föräldrar som stöttar mig till tusen. Min mamma har full insikt i min ADHD medan min pappa inte riktigt vill förstå att jag inte är som alla andra.

När jag var 30 fick jag diagnosen ADHD och medicinerar för det. Just nu testar vi oss fram för att hitta de medicinerna som passar bäst för mig.

I min diagnos ligger även en ätstörning som jag inte riktigt förstått mig på än. Jag har alltid pendlat upp och ner i vikt och är just nu "knubbig"...... Min vikt är något som verkligen stör mig och det kommer nog att märkas här i bloggen.

Jag har nyligen träffat en människa som efter bara några veckor kommit mig in på skinnet och hennes (vi kallar henne Mia) blotta närvaro gör mitt liv lite bättre. Vi har liknande diagnoser och hon förstår mig på ett sätt som ingen annan kan. Och jag är så tacksam för att hon finns i mitt liv.

Anledningen till att jag börjar blogga om mitt liv är att jag behöver skriva av mig. Mina nära och kära vet att jag inte mår så bra och jag pratar lite med de jag har runt mig. Men ingen vet riktigt hur illa jag mår.....för det kan jag inte eränna...jag har just börjat erkänna det för mig själv.